Hur man är en människa i verkliga livet (2024)

Vi co-hostade en Tumblr IRL i LA tidigare denna vecka. Vår medgrundare Tyler var där för att ta det hela in.

Det är lätt att känna sig malplacerad när man står i lobbyn på Village Studios. Väggen är en karta över modern amerikansk musikhistoria, som börjar med Steely Dan, Dylan och Fleetwood Mac och sträcker sig, som det verkar utan ansträngning, framåt till Dr. Dre, Usher, John Mayer och Taylor Swift. Studiorna här, som jag senare får veta upptar mycket av de tre våningarna i det ombyggda frimurartemplet, har bevittnat skapandet av musikhistoria så många gånger att det börjar kännas som om platsen bär på en känsla av öde. Som om det var menat för detta. Kanske är jag fångad i det tillfälliga pirret som kommer av att genuint tappa kontrollen över sådana här saker. Kanske lämnade den tidigare ägaren Maharishi efter sig en charme. Det är svårt att säga. Vad som är lätt att säga, är dock att jag ur ett musikaliskt perspektiv är den minst viktiga personen som varit här på ganska länge.

För er som antingen är över 35 eller inte spenderar för mycket tid på internet, så skapades Tumblr IRL (In Real Life) shower med syftet att fördjupa fansens erfarenhet av sina favoritartister. Som alla stora saker, är de noggrant planerade och utarbetade till minsta detalj och lämnar deltagarna glödande i veckor efteråt om allt går bra (det gör det alltid). De har haft en imponerande line-up tidigare, med artister som Courtney Barnett, Flying Lotus och Travi$ Scott, som alla har gått med på att bli åkalla och föreställas av en skiftande grupp av artisterna och eventmästarna som får ditt huvud att snurra. Att producera en sådan här grej är inte för de med svagt hjärta ur vare sig ett logistiskt eller kreativt perspektiv, och ingen verkar vila förrän hela överdådet har utformats på ett sätt som känns bekvämt och naturligt för den genomsnittliga deltagaren (d.v.s. mig).

Ta den här till exempel. How To Be A Human Being består av 10 låtar som var och en utforskar livets djupare frågor genom olika karaktärers och personligheters perspektiv, som bandet antingen skapade eller stötte på under de senaste åren. Självklart har var och en av dessa karaktärer, med hjälp av Whoopi (huvudkonstnären för detta), bokstavligen fått liv via en liten skara LA-skädespelare som är på evenemanget i full fjäderskrud. Tjejen som Dave säger älskar att bli hög medan hon äter majonnäs på soffan spelar N64 på en vintage-soffa och har på sig något som Stephanie Tanner skulle ha på sig till lektionen. Kidn från albumomslaget cyklar runt med en stor vagn i rummet bland förkonsertens sorl. Damen i rosa använder sin rullator för att gå fram och tillbaka mellan sina palm-läsningsuppgifter för att fylla på sin drink. Etc, etc. Space Invader-kiosken är också i full gång med en blandning av genuint intresse och foto-poserande, och man kan inte låta bli att le. Det här kan vara det mest populära sättet i människans historia att ses spela spelet, och hela miljön ger flera ton av oironisk, nostalgisk kul för alla närvarande. Med andra ord, det här är helt sjukt bra.

Hur man är en människa i verkliga livet (1)

Mängden är precis som man skulle föreställa sig för en av de största showerna som äger rum i staden ikväll. Mestadels barn i mitten till slutet av tjugorna som alla är klädda till perfektion: designerlinnen, bakåtvända kepsar, jeansshorts, cirkelglasögon, kortklippta sidor, och det slags ljusögt melankoli som inte bara kommer med stort stadsliv på västkusten utan också den kultiverade uppskattningen för det. LA-scenen, i all sin urtvättade gloria, verkar vara det första dessa människor någonsin genuint har älskat för vad det är. Baren är packad och visar inga tecken på att sakta ner. De komplementära jordgubbspop tarts'en är slut 15 minuter in och jag är förbannad över det. En grupp i närheten pratar om nya sätt att använda Shazam medan en annan njuter av rekreationsdroger. Rummet är levande, på nästan alla tänkbara sätt.

Showen börjar med ett rop från baksidan, och sedan en våg av halv-nervös, halv-även aningslöst sidosteg som kommer med att se ett Stort Nytt Band gå förbi dig inom armsträck. De fyra killarna ler när de gör sin Moses-liknande väg till fronten genom en hav av kött och blod fans. Detta kan vara Internetåldern, men i stunden kan man inte låta bli att känna att inget av oss egentligen har förändrats. Vi älskar fortfarande att se saker med våra egna ögon. Vi är fortfarande fångade någonstans mellan att vilja ta in ögonblicket och redan börja utforma berättelserna vi ska berätta om det. Vi behöver fortfarande känna ljudet för oss själva. Bandet maler sig genom 45 minuter av smittsam och hungrig jungle rock som förvandlar rummet till en bastu. Den unga Hakeem Olajuwon-karaktären har haft minst 7 drinkar under samma tid och, när den sista låten börjar, klättrar han upp på scenen och börjar dansa och snapchata sig själv, mycket till nöje för publiken. Den höga Stephanie Tanner, kosmonauten och en kille i Speedo (förmodligen en annan karaktär) går med honom och snart gör hela ensemblen det mesta av sina femton tusen sekunder av berömmelse. Jag får erkänna att det skulle vara konstigt att komma till showen vid detta tillfälle. Man behövde på något sätt se hela thinget växa. Men, när bandet spelar den sista låten och vi går ner för att dela ut presentpåsar till gästerna när de lämnar, är det svårt att skaka av sig intrycket att något betydelsefullt just hände, även om jag inte riktigt är säker på vad det är.

Jag tänker fortfarande på det nästa morgon klockan 4:30 när en Lyft-förare hämtar mig för att ta mig till flygplatsen. Vi byter de traditionella artighetsfraserna och jag lägger märke till hans accent. Jag frågar varifrån han kommer, och han börjar berätta om sin beslut att lämna Iran för några år sedan och flytta hit med sin unga familj. Han är filmmusikkompositör och planerar att flytta till New York City inom de närmaste åren eftersom han gillar stämningen där mer. Snart spelar han mig sitt album från några år sedan och några nya saker han har arbetat med för en barnfilm. Det är bra, och jag säger honom detta och får hans information. Vem vet? Kanske kommer VMP att framhäva en iransk filmmusikkompositör någon gång. Men kanske 10 minuter innan vi når flygplatsen slår det mig. Den här killen kunde ha varit uppe på scenen igår kväll. Han kunde ha varit en av dem på albumomslaget. Och senare, när jag går framåt tillsammans med resten av de trötta sardinerna undrande varför i helvete vi är vakna just nu, inser jag att den verkliga tyngden av denna skiva kommer i dess förmåga att väcka oss till underverken som väntar oss i det trista i våra dagliga liv. På sättet den påminner oss om de märkliga gåvor som finns i form av människor vi känner och historierna de har att berätta. I den ödmjukhet som den har för att styra vår uppmärksamhet mot frågorna snarare än mot svaren.

Och det är det som gjorde detta evenemang så coolt. Under ett par timmar var ett par hundra av oss trängda i en av de mest ikoniska studiorna i LA för att lära oss, oavsett om vi var medvetna om det eller inte, lite mer om vad det innebär att vara människa i verkliga livet. Det var inte predikande, det var inte pretentiöst, och det var inte avlägset. Det var bara vi, tillsammans, som firade det antal saker som fortfarande förtjänar det.

Hur man är en människa i verkliga livet (2)

SHARE THIS ARTICLE

  • album of the month
  • record of the month

Hur man är en människa i verkliga livet (4)

vinylmeplease

Get articles like these delivered to your inbox

Hur man är en människa i verkliga livet (2024)

References

Top Articles
Latest Posts
Recommended Articles
Article information

Author: Frankie Dare

Last Updated:

Views: 6511

Rating: 4.2 / 5 (73 voted)

Reviews: 80% of readers found this page helpful

Author information

Name: Frankie Dare

Birthday: 2000-01-27

Address: Suite 313 45115 Caridad Freeway, Port Barabaraville, MS 66713

Phone: +3769542039359

Job: Sales Manager

Hobby: Baton twirling, Stand-up comedy, Leather crafting, Rugby, tabletop games, Jigsaw puzzles, Air sports

Introduction: My name is Frankie Dare, I am a funny, beautiful, proud, fair, pleasant, cheerful, enthusiastic person who loves writing and wants to share my knowledge and understanding with you.